Month: January 2013

Känslor på insidan

Jag funderade lite efter att jag skrivit om att jag saknar Cecilia och insåg att jag inte ens berättat för mina vänner hur mycket jag saknar henne. Det är komplicerat det där, att våga dela med sig av sitt liv. Men jag ska försöka förklara lite varför jag stänger inne det mesta. Vet inte om något kommer att bli klarare för jag vet knappt själv svaret på frågan, men det är skönt att skriva av sig, känner på mig att det kommer gå djupt nu.

Förevigt inkapabel att hantera känslor. Ja, det är jag. Värst har jag för att prata med andra om dem. Jag gråter inte inför folk, jag säger inte till folk att jag är ledsen, jag vill helst inte bråka med någon och jag vågar definitivt inte få starka känslor för någon. Det är för jobbigt, det gör för ont. Att blanda in andra i mina problem kommer jag förmodligen aldrig vara bekväm med.

Min familj och mina vänner påpekar det gång på gång. Jag har på riktigt fått komentaren ”Diana, du är som en tegelvägg”. Den sved ganska ordentligt. Det är ju inte så att jag SAKNAR känslor, det gör ont när någon sårar mig. Men att visa sig svag eller ledsen inför andra fungerar inte för mig. Misslyckanden och motgångar hanterar jag helst själv. Eller ja, att hantera jobbiga saker är inte riktigt min grej det heller. För mig handlar mest om att förtränga dem, försöka förinta alla tankar och låtsas att jag mår bra. Vilket fungerar för stunden men förr eller senare bryter man ihop. Kanske inte världens mest lysande idé det heller.

Min bästa vän, Minna som jag känt i 9 år berättade att hon såg mig gråta för första gången för några veckor sedan. Vi har alltså varit vänner i nio år utan att jag har gråtit inför henne, en enda gång. Själv kan jag inte ens räkna hur många gånger hon gråtit sedan i somras. Men människor är väldigt olika. Vissa släpper ut allt och vissa stänger det inne.

Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde innefatta alla i sitt liv. Som utan att skämmas eller må dåligt kunna berätta om varför jag är ledsen. För jag tror man mår bättre av det. Att slippa bära på något jobbigt själv och att ha fina vänner som löser problemen åt en. Jag anstränger mig verkligen för att berätta saker, försöker tvinga fram det. Men jag upplever alltid samma känsla: Varför skulle någon bry sig om mina problem?
Det handlar dels om en rädsla för att misslyckas, jag skäms när jag mår dåligt, och det känns ännu värre när andra känner till mina problem, och dels om en rädsla för att höra kritik: jag vill inte att andra ska döma mig.

Men det är helt logiskt att mina vänner känner sig utestängda ur mitt liv, för det är exakt vad jag gör, även fast jag inte menar det. Och det är också logiskt jag ofta känner mig ensam och missförstådd eftersom jag aldrig berättar vad som är fel. Jag har ingen aning om vad lösningen på problemet är, men jag kämpar på. Och förhoppningsvis kommer jag lära mig något på vägen.

Advertisements

Om att sakna någon.

Anchorage, Alaska. Det är där min bästa vän bor. Det är många mil och en Atlant mellan oss. Cecilia flyttade till USA för fem månader sedan och kommer inte hem förrän om ytterligare fem. Att känna att det hela tiden saknas något och att ingen riktigt förstår att något är fel, den känslan har jag vant mig vid.

Jag är bra på att förtränga saker. Är något jobbigt så stänger jag bara av. Känslor håller jag gärna på avstånd, det är enklare så. Men när Cecilia ringde och berättade att hon skulle lämna landet om fyra dagar så gick det inte längre. Och just där, någonstans mellan att jag var glad för hennes skull och chockad över att hon hamnade på Alaska så brast det. Paniken spred sig: jag skulle inte träffa min bästa vän på ett år.

De följande dagarna var hysteriska. Inte för tjejen som skulle lämna landet, familjen och vännerna bakom sig, nej nej, hon är ju hur stark som helst, utan för vännen som inte kunde höra orden Alaska, USA eller Cecilia utan att bryta ihop. Jag grät seriöst varannan timme. Minst. Tror aldrig någonsin jag har varit så instabil som jag var den veckan.

Men när hon väl åkt försvann paniken. Det var inte så farligt, världen gick inte under – någon saknades alltid, visst, men jag visste att jag ändå hade henne kvar. Men det är klart att jag saknar henne, mer än någon verkar förstå. All tid som jag brukade spendera med henne är plötsligt tom och ingen finns riktigt där för mig på samma sätt. Att gå från att pratas vid varje dag och träffas flera gånger i veckan till att prata i Skype någon gång varannan vecka är inte lätt. Speciellt när det finns vissa saker som är omöjliga att prata om när den andra personen sitter på andra sidan jorden (du vet vad jag menar Cecilia).

Det är svårt att beskriva känslan av att sakna någon. Något fattas helt enkelt. I Cecilias fall så fattas en person som högljutt dansar omkring och sjunger, en person som kan driva med mig så att jag ramlar av stolen av skratt, en person som alltid säger vad hon tycker och alltid finns där. Det fattas helt enkelt en person som är väldigt viktig för mig.

Cecilia i ett nötskal. Hur kan man inte älska denna människa?!

Val D’Isire / Tignes

Att få vakna och ge sig ut i backen. Känna fartvinden när man svischar ner för en brant backe. Molnet av snön som yr upp när man stannar. Åka vilse off-pist och få kämpa sig ner för ett stup. Sitta och sola vid lunchen. Få mjölksyra i benen när man ger sig fan på att åka snabbare än någon. Ge sig ut på en bergstopp och vara helt ensam i orörd snö.

Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag längtar till skidresan i Frankrike vecka sju!


Bild från Bad Gastein

Senaste veckan har jag

– Varit på min första jobbintervju. Inte alls så läskigt som jag trodde, ganska trevligt var det till och med. Att jag fick jobbet gjorde det ännu roligare. Så nu för tiden jobbar jag en gång i veckan med att hjälpa två ungdomar med matte. Jobbade för första gången igår och det var hur mysigt som helst!

– Tränat. Massvis av mina kompisar har skaffat gymkort på Sportlife, vilket är awesome. Men gillar ändå att träna själv ibland. Har funderat på varför och kommit fram till tre svar: Man behöver inte vara snygg, man behöver inte vara trevlig och man behöver inte vara social. Ganska så nice ibland alltså.

– Pluggat matte typ varje eftermiddag. Matte E och jag är inte bra vänner. Alls. Får jag skylla lite på att jag har världens sämsta mattelärare också? Ah, tror jag gör det. Det är helt hans fel att jag inte förstår någonting.

– Börjat lyssna mer på det grymma bandet Brand New. “The quiet things that no one ever knows” och “It’s okay, I believe you, but my tummy gun don’t” är riktiga deppsånger. Lyssna, gråt, njut.

En bra kväll

Var på middag hos Julia igår. Tjejen har äntligen fyllt 18!
Mysigt värre var det i alla fall. Och roligt att träffa alla. Ibland behöver man sådana kvällar när man trivs med allt.

IMG_2047Rebecka och Amanda mindre

Var så stolt när jag lyckades med saltet på kanterna på drinkarna.