Framtiden. Det är ett ord som skrämmer mig. Mycket. Så fort jag hör någon prata om den, min framtid alltså, stänger jag automatiskt av.  Blockerar hjärnan från alla känslosamma tankar, precis som jag alltid gör med alla jobbiga saker. Jag förtränger att problemet finns, att jag måste börja göra val.

Idag pratade vi om Existentialism på religionen. Religion är för övrigt bland de vettigaste man läser i skolan, efter psykologi och samhäll (och ja, jag går teknik). I alla fall, Existentialismen går i korthet ut på att du väljer hur ditt liv ska vara. Ingen gud, inget öde, inget rätt och fel. DU väljer hur DU vill leva. Utifrån valen man gör skapar man sina egna förutsättningar.

Som den okänsliga människan jag är så kände jag igen mig i varje ord. Jag tror inte på att någon gud ska ge oss någon högre mening med livet. Livet är egentligen meningslöst. Eller som jag vill tänka på det: Meningen med livet är att leva det. I alla fall, tillbaka till ämnet. Efter lektionen blev något lite tydligare för mig, nämligen FRAMTIDEN.

Jag kan inte vänta på att andra ska göra valen åt mig. Jag kan inte låta bli att välja och bara flyta med strömmen, det blir mår man inte bra av i längden. Om JAG vill göra något måste ju faktiskt JAG se till att börja planera, kämpa och lyckas.

Inte för att det på något sätt är självklart vad man ska välja, nej inte alls, det är fruktansvärt svårt, för det finns så många val. Ska man plugga vidare? Vad ska man plugga till? Ska man skita i det akademiska och börja jobba? Jobba med vad? Vart ska man bo? Ska jag bo ett år i London? Eller i Paris? När ska jag resa runt i världen och rida på elefanter?

Det värsta med val tycker jag är att man går miste om så mycket. Jag vill inte välja bort något. Jag vill göra allt. Men jag tror ändå de där valen inför framtiden är viktiga och måste göras, hur jobbigt det än är. Och jag tror man får börja i den enkla änden: Vad gör dig lycklig?

.

the future started yesterday

Advertisements