Jag funderade lite efter att jag skrivit om att jag saknar Cecilia och insåg att jag inte ens berättat för mina vänner hur mycket jag saknar henne. Det är komplicerat det där, att våga dela med sig av sitt liv. Men jag ska försöka förklara lite varför jag stänger inne det mesta. Vet inte om något kommer att bli klarare för jag vet knappt själv svaret på frågan, men det är skönt att skriva av sig, känner på mig att det kommer gå djupt nu.

Förevigt inkapabel att hantera känslor. Ja, det är jag. Värst har jag för att prata med andra om dem. Jag gråter inte inför folk, jag säger inte till folk att jag är ledsen, jag vill helst inte bråka med någon och jag vågar definitivt inte få starka känslor för någon. Det är för jobbigt, det gör för ont. Att blanda in andra i mina problem kommer jag förmodligen aldrig vara bekväm med.

Min familj och mina vänner påpekar det gång på gång. Jag har på riktigt fått komentaren ”Diana, du är som en tegelvägg”. Den sved ganska ordentligt. Det är ju inte så att jag SAKNAR känslor, det gör ont när någon sårar mig. Men att visa sig svag eller ledsen inför andra fungerar inte för mig. Misslyckanden och motgångar hanterar jag helst själv. Eller ja, att hantera jobbiga saker är inte riktigt min grej det heller. För mig handlar mest om att förtränga dem, försöka förinta alla tankar och låtsas att jag mår bra. Vilket fungerar för stunden men förr eller senare bryter man ihop. Kanske inte världens mest lysande idé det heller.

Min bästa vän, Minna som jag känt i 9 år berättade att hon såg mig gråta för första gången för några veckor sedan. Vi har alltså varit vänner i nio år utan att jag har gråtit inför henne, en enda gång. Själv kan jag inte ens räkna hur många gånger hon gråtit sedan i somras. Men människor är väldigt olika. Vissa släpper ut allt och vissa stänger det inne.

Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde innefatta alla i sitt liv. Som utan att skämmas eller må dåligt kunna berätta om varför jag är ledsen. För jag tror man mår bättre av det. Att slippa bära på något jobbigt själv och att ha fina vänner som löser problemen åt en. Jag anstränger mig verkligen för att berätta saker, försöker tvinga fram det. Men jag upplever alltid samma känsla: Varför skulle någon bry sig om mina problem?
Det handlar dels om en rädsla för att misslyckas, jag skäms när jag mår dåligt, och det känns ännu värre när andra känner till mina problem, och dels om en rädsla för att höra kritik: jag vill inte att andra ska döma mig.

Men det är helt logiskt att mina vänner känner sig utestängda ur mitt liv, för det är exakt vad jag gör, även fast jag inte menar det. Och det är också logiskt jag ofta känner mig ensam och missförstådd eftersom jag aldrig berättar vad som är fel. Jag har ingen aning om vad lösningen på problemet är, men jag kämpar på. Och förhoppningsvis kommer jag lära mig något på vägen.

Advertisements