Month: April 2013

När hjärnan inte längre fungerar på grund av överansträngning

Ni vet då när man har så mycket att göra att man inte gör någonting alls istället? Igår skrev jag en lista på allt som behövde göras under kvällen och gick sedan och la mig. Produktiv tjej, absolut. Kan i alla fall skryta med att jag kan konstruera och beräkna på en bro nu för tiden, väldigt användbart i vardagen liksom.

Hade en enda lektion i skolan idag men var där i nio timmar. Mys. Nu ska jag tröstäta tårta och förbereda mig mentalt för att sova max tre timmar i natt. Ha det! (bättre än mig)

Advertisements

Min syster

Måste  skriva om hur glad jag är för att jag och Sarah kommer överens så bra. Jag älskar min syster. Man kan vara sig själv med henne. Det känns inte konstigt att skratta åt mina egna skämt i fem minuter,  lägga sig och planka på hennes fåtölj eller dansa loss tillsammans i köket. Allt känns naturligt och jag gillar att vi kan vara onormala tillsammans.

Vi har alltid bråkat, och när vi var små var vardagen hemsk. Vi kunde inte vara i samma rum i fem minuter utan att vi började slåss och skrika. Men på något sätt har det förändrats totalt. Tror till viss del det är Cecilias förtjänst, när hon varit hemma hos oss (och det är cirka hela tiden) så har hon umgåtts med både mig och Sarah, och det har fått oss inse att vi har mer gemensamt än vad vi först trodde. Dels tror jag också det beror på att vi har samma intressen (Sarah är min ständiga konsertkompis) och faktiskt bor under samma tak och upplever samma saker, både familjens roliga och jobbiga stunder.

Och nu umgås vi ständigt hemma. Det känns skönt att aldrig behöva gå mer än till rummet bredvid mitt för att hitta en nära vän.
Min fina syster

Därför är livemusik det bästa som finns

En riktigt bra konsert gör mig lycklig. Jag förstår inte hur andra inte kan förstå detta, det är en sådan självklarhet för mig. Lika sant som jag andas luft så ger en riktigt bra konsert mig en lyckokänsla som få andra saker ger. Men jag tänkte förklara för er som ännu inte förstått. Ni som fortfarande kan bli frälsta av livemusik. Ni som har en oupptäckt värld att utforska och många svettiga källarspelningar att gå på innan ni förstår vad jag pratar om. Det här är till er!

Alla älskar musik, även om vi vår favoritmusik kan skilja sig en mil från andras. Alla har en rad i en sång som innefattar stundens känslor. En melodi som får dig att bli glad och förväntansfull. Ett intro som får blodet att isas i dina ådror och alla sorgsna känslor att komma fram. En refräng som du kan höra tusen gånger om och som påverkar dig lika kraftigt varje gång.

Vad är det då som ger denna refräng så mycket mer kraft när den spelas live? Varför börjar man hoppa omkring i eufori när man hör den där låten som gör dig så förväntansfull och varför är det svårt att stoppa tårarna när introt till den sorgliga låten spelas?

Jag tänker mig en konsert som en helhet. Du får musiken. Du får äktheten. Du får engagemanget från bandet. Du får känslorna. Och så får du tusen gånger mer.

Du får känslan då en sångare berättar bakgrunden till din favoritsång. Känslan när basen får dig att vibrera i hela kroppen och du känner trummornas slag i hjärtat. Känslan när en lite rockigare låt drar igång moshpiten och du står och hoppar och dansar i eufori. Känslan då sångaren tystnar och låten istället sjungs av hundratals fans som kan vartenda ord. Känslan av att stå i ett hav av andra svettiga, lyckliga människor som delar det här vackra ögonblicket med dig.

Det krävs två saker för att fullända en spelning. För att få publiken oförmögen att sluta le på flera timmar, att få alla getingar och fyrar i tidningarna och att sprida känslorna. Det första är engagemang. Bandet måste anstränga sig, och bry sig om sin publik. Den andra är energi. Att springa omkring på en scen och försöka innefatta alla. Att verkligen göra sitt allra yttersta för att få hela lokalen att vibrera.

Det är något speciellt med att se sitt favoritband live. Allt är så självklart och så rätt. Varje ord i varje text är heligt för mig. Varje mening är en händelse i mitt liv, och väcker minnen jag helt glömt bort. Ett nynnande kan innehålla så mycket känslor att det inte går att hantera. Och en ton på en gitarr kan ge rysningar.

Texterna går rakt in i själen och musiken finns i alla sinnen. Jag hoppas ni förstått. Och att ni köper biljetter till en spelning. Och att ni snart får uppleva samma totala lycka som jag fått göra så många gånger.

20130418-200236.jpgKanadensiska Japandroids som öppnade för Gaslight. Grym energi och hardcore sprallig rock.

20130418-200253.jpgBriljanta och underbara Brian Fallon som är sångare i mitt favoritband The Gaslight Anthem. Fick se dem live för tredje gången på Trädgårn för några veckor sedan.