Måste  skriva om hur glad jag är för att jag och Sarah kommer överens så bra. Jag älskar min syster. Man kan vara sig själv med henne. Det känns inte konstigt att skratta åt mina egna skämt i fem minuter,  lägga sig och planka på hennes fåtölj eller dansa loss tillsammans i köket. Allt känns naturligt och jag gillar att vi kan vara onormala tillsammans.

Vi har alltid bråkat, och när vi var små var vardagen hemsk. Vi kunde inte vara i samma rum i fem minuter utan att vi började slåss och skrika. Men på något sätt har det förändrats totalt. Tror till viss del det är Cecilias förtjänst, när hon varit hemma hos oss (och det är cirka hela tiden) så har hon umgåtts med både mig och Sarah, och det har fått oss inse att vi har mer gemensamt än vad vi först trodde. Dels tror jag också det beror på att vi har samma intressen (Sarah är min ständiga konsertkompis) och faktiskt bor under samma tak och upplever samma saker, både familjens roliga och jobbiga stunder.

Och nu umgås vi ständigt hemma. Det känns skönt att aldrig behöva gå mer än till rummet bredvid mitt för att hitta en nära vän.
Min fina syster

Advertisements