Och så var hon hemma. Efter månader av längtan, korta skype-samtal och en ständig saknad av vännen som betyder mest så står hon bara där, rakt framför mig på Centralstationen. Sliten, trött och jetlaggad, men på något sätt lyser hon ändå lite extra där i solen. Människan som för ett år sedan satte foten på främmande gator och hälsade på nya människor på Alaska, har nu sagt hejdå till de gatorna och människorna som blivit hennes nya vardag och återvänt till livet i Sverige hon levt de senaste 18 åren. Och jag kunde inte vara mer lycklig för den saken.

Jag beundrar henne så otroligt mycket för att hon klarat sig igenom denna annorlunda, jobbiga och självklart roliga upplevelse. Hon är så stark som hela tiden varit öppen för allt och hanterat alla motgångar. Men det är skönt att ha henne hemma. Att kunna ringa henne och skrika “Vad händer bror?!” flera gånger om dagen. Att kunna ses varje dag. Att se henne och Sarah sitta och prata i min soffa. Att sova tillsammans och bli armbågad i ansiktet (hehe). Att kunna prata ordentligt. Allt känns sådär rätt igen.

Tack Cecilia för att du finns!

Advertisements