Ville vänta lite med att skriva om den där dagen, den där viktiga och underbara dagen. Att få lite perspektiv, lite tid att verkligen förstå vad som hände.
____

Klockan ringde okänsligt tidigt, och även fast jag vaknade med varma känslor i kroppen så visade klockan fortfarande 05.15, och det krävdes mycket för att öppna ögonen. Därefter var det champangefrukost. Det var mysigt. Och jag mötte förvånansvärt många störtfulla vänner. Men vi skålade och åt jordgubbar och kramades. Det var fint. Därpå följde den roligaste spårvagnsresan i mitt liv. Vet inte ens vad vi höll på med (förutom att skrika och sjunga och dricka champagne i PET-flaskor), men jag skrattade hela vägen. All kärlek till min klass som verkligen kan liva upp 16-bussen!

Innan utspringet stod vi i Polhems trappor. Fem våningar med glasfönster ut över havet och hamnen vi sett varje dag i tre år. En massa människor med blommor och studentplakat som fyllde vår älskade kaj. Och inomhus gick jag omkring i korridorerna och tittade på allt en sista gång. Skymtade alla de där fina ansiktena tillhörande folk jag sett i tre år men aldrig mer kommer att se. Där var hon man gick i franska med i ettan. Där är hon som sjunger så fint på alla julavslutningar. Där är den där killen man alltid tyckt varit väldigt snygg men aldrig förstått vilken klass han går i. Jag försökte att minnas allt. Försökte att inse att det här är sista gången.

I trapporna ökade volymen i takt med att klockan närmade sig ett. En bomb av lycka som snart detonerar, någon har redan tänt på stubinen. Det var ballonger och det var vita klänningar. Det var glitter och höga förhoppningar. Det var så mycket energi att allt bara fylldes av ett rus som inte går att beskriva. Alla var lyckliga och allt var så jävla fint just där. Är det något jag kommer att minnas hela mitt liv så är det just det.

Sedan detonerade bomben. Ute på ett flak inför alla våra vänner och släktingar sprack vi av lycka samtidigt som ballongerna flög till himlen och glittret singlade ner över oss. Där dansade, hoppade och skrek vi i total eufori. Världen var vår, och den såg underbar ut.

____

Min beskrivning slutar där. Kvällen följdes av flak, mottagning, förfest med en min favorit-samhällsklass och sedan världens bästa studentfest på Park Lane med alla mina underbara klasskompisar. Höll på att explodera på nytt när jag hörde Macklemore och Ryan Lewis “Can’t hold us” på dansgolvet. Eller gick loss till The Strokes med Kristine vid baren. Eller blev galen precis som vartenda annan människa till Håkans “Ramlar”. Det var en bra kväll. Jag var full. Jag hade tagit studenten. Och livet var sådär riktigt, riktigt underbart.

20130603-003826.jpg
Magdalena, jag och Sandra på champagnefrukosten på Avenyn.

20130603-004008.jpg
Madeleine, Adam och Tamara

20130603-004036.jpg
Pontus i klassrummet (för sista gången)

20130603-004133.jpg
Magdalena och jag precis innan utspringet

20130603-004200.jpg
Den där totala jävla euforin jag pratade om

Advertisements