Month: July 2013

Way Out West

Det blev ingen riktig festival för mig i sommar eftersom majoriteten av mina vänner inte fattat charmen med att vara full, inte duscha och se på konserter i tre dagar. Men i slutet av sommaren så ska jag i alla fall jobba på Way Out West. Till skillnad från förra året då jag var funktionär så kommer jag att få betalt i år också, och det är ju ett litet plus. Sedan hoppas jag kunna smita iväg och se åtminstone några konserter också. Tyvärr är jag antagligen för o-indie med för lite hipsterblod i mina ådror, men jag känner knappt igen några artister i årets lineup. Men ska försöka lyssna in mig lite och se om det finns något jag absolut inte kan missa.
De jag vet att jag vill se är i alla fall:

Shout Out Louds, Haim (grymt nytt band med bara tjejer från Kalifornien), Local Natives, The Knife, Of monters and men och James Blake.

Fast om jag ska vara ärlig så går jag på känsla med de tre sista, TROR i alla fall att jag gillar dem, haha. På tal om Way Out West förresten, eftersom jag var med i dekorationsgruppen som funktionär förra året med alla konstnärstyper och dessutom har gått tre år med inriktningen Industriell Design så kan jag inte låta bli att ÄLSKA Way Out Wests grafiska profil. Gillar idén att de förnyar sig varje år, men att de ändå håller stenhårt på sin galet snygga logga som tydligt anknyter till deras miljöprofil. Tror designen och presentationen av festivalen är det som gjort den till en av de mest omtalade och hajpade festivalerna i norra Europa. Kolla bara dessa bilder!

way out west 2013Årets manetinspirerade tema i starka, ljusa färger ser hur grymt ut som helst.



2012 körde de på kristaller i grönt, rött och blått. Vet inte ens hur många dekorationer av olika slag jag gjorde på det här temat, men festivalen blev hur snygg som helst. Grymt kreativa själar som jobbar där alltså!



2011 var det papegojafjädrar som gäller. Hur stört effektfullt blir inte kontrasten med den svartvita bilden på Robyn?!

Advertisements

Om att må bra fastän man mår dåligt.

Den 31 januari kraschade jag totalt. Det var på riktigt den värsta dagen i mitt liv. Jag bråkade med min bästa vän. Eller hon bråkade med mig, om man nu ska se det så. Hon kom i alla fall fram till att det vore bäst att säga upp vår vänskap och det tog hårt på mig. Det hela berodde på att jag är sämst i världen på att dela med mig av mina känslor, har skrivit om det innan. Här är några stycken ur min dagbok från den tiden. Vart enda ord jag läser ger mig fortfarande kalla kårar.
_____________________________________________

Det är dags för rond två, för att utdela det slutgiltiga slaget, det som slår omkull motståndaren helt.  Jag sitter ner och gråter, säger förlåt tusen gånger. Allt går runt i mitt huvud och efter ett tag vet jag inte vad jag ber om ursäkt för. För att jag är jag? Kan hon förlåta det? Jag vet inte, men allt jag vill är att hon ska förstå mig. Det gör hon inte. Hon står upp och är arg och hotfull. Gång på gång slår hon, utan att faktiskt slå. Och det gör ont, riktigt ont. När en person man älskar väl bestämt sig för att såra en, då kan det gå hur djupt som helst. Andra försöker lägga sig i, medla fred, men misslyckas. Det är för många förtryckta känslor inblandade. Hon exploderar och jag kraschar. Det går inte att stoppa när det väl börjat, det är för starkt.  […] Det senaste dygnet har min kropp gått igenom alla känslor jag känner till. Förtvivlan, hopplöshet, övergivenhet, uppgivenhet, lättnad, glädje, frustration, förälskelse, rädsla, ångest, tacksamhet, skuld, tvivel och trötthet. Nu är jag arg.

Arg för att jag inte vet varför det inte går att acceptera mig som jag är. Arg för att skulden läggs på mig, för att jag är annorlunda och inte passar in i de ramar som sätts upp. Arg för att jag blir övergiven och känner mig utanför. Arg för att jag verkligen inte kan förstå varför hon är arg på mig. Arg för att jag accepterar den här skiten och fortfarande vill vara hennes vän. Arg för att allt jag kan göra är att vänta på att bli omtyckt Arg för att det gör ont att tycka om någon. Arg för att jag är nöjd med mig själv men alla andra verkar ha ett jävla problem med vem jag är.
______________________________________________________

Jag var hur som helst riktigt nere på botten efter det där. Det självförtroendet jag jag haft hade helt krossats och försvunnit. Jag kände mig värdelös och oälskad, samtidigt som jag fick mer stöd än någonsin från oväntade håll. I en dryg vecka gick jag omkring sådär känslokallt, kände ingenting samtidigt som allt gjorde så jävla ont hela tiden. Finns en textrad i en låt av Jack’s Mannequin som går “Memories like bullets, they fired at me from a gun” och exakt så kändes det. Vart enda minne jag hade med vännen skar i hjärtat varje gång jag kom att tänka på det. Jag grät mest hela tiden. Behövde ständigt ta pauser från vardagen bara för att jag inte klarade av att vara glad.

Men sedan hände något. Jag orkade inte heller vara ledsen längre, och en morgon vaknade jag med solen i ögonen och bestämde mig för att jag skulle sluta gråta. Jag ville inte må dåligt längre, det var för jobbigt. Och precis som med allt annat jobbigt i mitt liv så lyckades jag förtränga den jobbiga känslan. Jag lyssnade på Tegan & Sara’s nya glada album, speciellt låten “I couldn’t be your friend” och det fungerade. Jag försökte njuta av alla små saker i livet som jag tyckte om, och undvek allt som kunde trigga igång de jobbiga minnena. Jag byggde upp mig själv, och lyckades faktiskt komma riktigt högt upp.

Den här våren har varit den gladaste perioden i mitt liv. Trots motgångar och jobbiga stunder har jag inte en enda gång fallit längst ner på botten, jag har inte tillåtit mig själv. Nu för tiden älskar jag de flesta sidorna hos mig själv. Jag vågar stå upp för mig själv och mina värderingar på ett sätt jag inte riktigt klarat av innan. Jag är lycklig oftare.

Men trots detta så vet jag ändå att jag inte har hanterat allt rätt. Man kan inte bara glömma bort att man mår dåligt, det fungerar inte så, även fast det håller ett tag. Jag är livrädd för att tappa bort mig igen, och falla rakt ner i allt det där som gör ont. Men jag kämpar på, och hoppas att jag kan undvika kraschen ett tag till.

Det här med renar…

Ja, jag befinner mig i Norrbotten. Och ja, jag hade förstått att det fanns renar här. Men det här börjar bli bisarrt. Man kan inte åka längre än en kilometer utan att det står en ren mitt på vägen. Och dessa djur reagerar inte som alla andra normala vilda djur, det vill säga springer över vägen när det kommer en bil. Nejdå, de står lugnt där och kollar sig omkring. Traskar fram och tillbaka. Flyttar inte på sig en millimeter. Tar god tid på sig innan de motvilligt följer med flocken.

Haha, först när vi såg renar så var det “Stanna-bilen-spring-ut-med-kameran-och-jaga-den-i-hundra-meter” som gällde. Men efter Norge-trippen där jag såg fler renar än vad jag trodde existerade så är det mer “Kan inte den sega jäveln flytta sig från vägen?” som är den allmänna tanken när jag ser en ren. Haha.

Några av alla hundra renar jag sett

IMG_3573 IMG_3808

Och så hamnade jag i Norge

Kom precis hem från en tvådagarstripp från Norge. Vi ställde in siktet på norr och stannade inte förrän landet tog slut och vi kom till havet. Har alltså varit så långt upp man kan kan komma på (fastlandet) denna kontinent. Skrev ner följande anteckning:

“Det har varit vi och naturen i flera timmar nu. Midnattsolen lyser upp berg, slätter och får havet att glittra. Ordet “Storslaget” är det enda som passar. Och då är jag ändå inte en naturmänniska.”

Vårt slutgiltliga mål var Nordkapp, men vi han se mycket på vägen. Bland annat några små norska öde fiskebyar i mitten av ingenstans. Tänk att bo där, i en by med 50 invånare och antagligen begränsad tillgänglighet på vintern. Allt handlar om fisket. Tänk hur annorlunda livet kan vara. En väldigt mysig roadtrip hur som helst, på den tappra resetiden 19 timmar. Vi sov i bilen som var parkerad bredvid ett stup. När jag kollade ut genom fönstret på morgonen var det en ren fem meter bort.

IMG_3526 IMG_3555 IMG_3588 IMG_3625 IMG_3661 IMG_3677 IMG_3796

Den första tiden i Norrland

Får snart liggsår. Nä, inte för att jag haft mycket sex, tyvärr, det hade jag inte klagat på här i min isolation i Norrland. Utan för att jag legat ner i min säng allt för länge. Och om det ligger någon sanning i uttrycket “Man får fyrkantiga ögon av att sitta framför en skärm” så har jag ju två perfekt formade kuber till ögon nu.

Tillvaron här är bra, om än väldigt händelselös. Det visade sig att det inte finns så överdrivet mycket för mig att göra, ska mest ringa lite samtal då och då, och fixa lite papper när det behövs.

Folket här är trevliga i alla fall. Det är mestadels min morbrors kompisar från Rumänien, alla i 25-35-årsåldern. Delar alltså ett hus med cirka 9 killar (och min mormor som är på besök då). Men det är rätt intressant att höra deras åsikter och syn på allt, om än lite provocerande. Uppväxten och livet i Rumänien är annorlunda än i Sverige, det visste jag. Men att många fortfarande har åsikter om att tjejer är mentalt svaga och behöver “skyddas”, hatar i allmänhet alla sådana idéer. Men det är hur som helst intressant att få lite olika perspektiv på allt.

Andra saker som jag gillar med tillvaron:

– De har VÄRLDENS mysigaste dialekt här uppe, vill krama vart enda människa som öppnar munnen, men jag låter bli av förklarliga själ
– Det är “nära” till massa städer jag aldrig besökt innan. Luleå, Piteå, Umeå och Finland
– Min morbror har bestämt sig för att jag ska få se allt som Norrland har att erbjuda, lovar att göra en post om mina utflykter
– Jag har tittat på Skins, som för övrigt är den bästa serien jag sett på länge
– Jag har massa tid att planera framtiden, och det behövs.
– Det växer massa blåbär överallt
– Min nya bästa vän, hunden Sammi

Och kanske framförallt: Jag kom in på två distanskurser i höst! Journalistik och Etik. Är galet pepp på båda två och känner att det är saker jag verkligen älskar!

IMG_3376IMG_3350 IMG_3373min nya vän Sammi / ett norrländskt vattenfall / min mormor som är sötast i världen

Imorgon flyttar jag till Norrland

136 mil, 16 timmar i bil och en evighet bort från hemma. Imorgon påbörjar jag min idé om att bli norrlänning och flyttar långt ifrån min fina storstad Göteborg. Planen är att jag ska jobba där på min morbrors företag i en och en halv månad. Staden heter Kalix och ligger längst upp i Norrbotten där Finland möter Sverige.

Jag kommer säkert inte förstå vad alla säger, jag kommer säkert ha svårt att sova på grund av midnattssolen och jag kommer definitivt bli uppäten av alla myggor. Men det är ju alltid trevligt med miljöombyte, så jag ska verkligen anstränga mig för att inte få hemlängtan. Det här kommer nog gå ganska bra ändå, det måste det.

Tänkte att jag kunde uppdatera lite kort vare dag, om hur livet som norrlänning är. Haha, för jag kommer definitivt att behöva lite tid att vänja mig!

20130712-010056.jpg

Hollywood Dreams – ingenting

Tänker nu skriva ett helt inlägg om en låt. Det är en melodi och några väl valda ord satta i meningar och sjungna av en sångare med lite halvdålig röst.  Men det är så mycket mer än så. Den här låten betyder så fruktansvärt mycket för mig. Är säker på att majoriteten av människorna som hör den inte riktigt känner igen sig, men mig träffade den precis. Lyssna på den på Spotify, tror inte ens den finns på youtube.

Aldrig innan har någon beskrivit mina känslor så väl som de görs i den låten. Jag kan inte räkna antalet gånger den fått mig att gråta, hur många gånger den fått mig att hulka utan att kunna andas, hur många gånger den har fått mig att få panik, hur många gånger den fått mig att inse att jag är ledsen och hur många gånger den fått mig att förstå att jag inte är ensam att känna som jag känner. Antagligen hundra gånger.

Den har exakt fångat känslorna som jag känner så ofta men desperat försöker förtränga. Att försöka vara glad och lättsam utåt, att känna sig så fullständigt rastlös att det gör ont i kroppen, att sträva efter omöjliga mål men inte riktigt våga kämpa och att aldrig, aldrig någonsin kunna släppa in folk i sitt liv.

”Älskling spring, låt ingen komma in
De lägger stenar på din själ
Du kommer drunkna om du stannar kvar här”

Det är en sådan sång som ger mig rysningar varje gång jag hör de första sekunderna av inledningen, trots att jag hört den tusen gånger. En sång som på en sekund kan få mig att uppleva all ångest och sorg jag någonsin känt.

Vet inte om den har hjälpt mig till det bättre egentligen. Jag vet bara att den behövdes och att låten var viktig. Den är fortfarande viktig.