Den 31 januari kraschade jag totalt. Det var på riktigt den värsta dagen i mitt liv. Jag bråkade med min bästa vän. Eller hon bråkade med mig, om man nu ska se det så. Hon kom i alla fall fram till att det vore bäst att säga upp vår vänskap och det tog hårt på mig. Det hela berodde på att jag är sämst i världen på att dela med mig av mina känslor, har skrivit om det innan. Här är några stycken ur min dagbok från den tiden. Vart enda ord jag läser ger mig fortfarande kalla kårar.
_____________________________________________

Det är dags för rond två, för att utdela det slutgiltiga slaget, det som slår omkull motståndaren helt.  Jag sitter ner och gråter, säger förlåt tusen gånger. Allt går runt i mitt huvud och efter ett tag vet jag inte vad jag ber om ursäkt för. För att jag är jag? Kan hon förlåta det? Jag vet inte, men allt jag vill är att hon ska förstå mig. Det gör hon inte. Hon står upp och är arg och hotfull. Gång på gång slår hon, utan att faktiskt slå. Och det gör ont, riktigt ont. När en person man älskar väl bestämt sig för att såra en, då kan det gå hur djupt som helst. Andra försöker lägga sig i, medla fred, men misslyckas. Det är för många förtryckta känslor inblandade. Hon exploderar och jag kraschar. Det går inte att stoppa när det väl börjat, det är för starkt.  […] Det senaste dygnet har min kropp gått igenom alla känslor jag känner till. Förtvivlan, hopplöshet, övergivenhet, uppgivenhet, lättnad, glädje, frustration, förälskelse, rädsla, ångest, tacksamhet, skuld, tvivel och trötthet. Nu är jag arg.

Arg för att jag inte vet varför det inte går att acceptera mig som jag är. Arg för att skulden läggs på mig, för att jag är annorlunda och inte passar in i de ramar som sätts upp. Arg för att jag blir övergiven och känner mig utanför. Arg för att jag verkligen inte kan förstå varför hon är arg på mig. Arg för att jag accepterar den här skiten och fortfarande vill vara hennes vän. Arg för att allt jag kan göra är att vänta på att bli omtyckt Arg för att det gör ont att tycka om någon. Arg för att jag är nöjd med mig själv men alla andra verkar ha ett jävla problem med vem jag är.
______________________________________________________

Jag var hur som helst riktigt nere på botten efter det där. Det självförtroendet jag jag haft hade helt krossats och försvunnit. Jag kände mig värdelös och oälskad, samtidigt som jag fick mer stöd än någonsin från oväntade håll. I en dryg vecka gick jag omkring sådär känslokallt, kände ingenting samtidigt som allt gjorde så jävla ont hela tiden. Finns en textrad i en låt av Jack’s Mannequin som går “Memories like bullets, they fired at me from a gun” och exakt så kändes det. Vart enda minne jag hade med vännen skar i hjärtat varje gång jag kom att tänka på det. Jag grät mest hela tiden. Behövde ständigt ta pauser från vardagen bara för att jag inte klarade av att vara glad.

Men sedan hände något. Jag orkade inte heller vara ledsen längre, och en morgon vaknade jag med solen i ögonen och bestämde mig för att jag skulle sluta gråta. Jag ville inte må dåligt längre, det var för jobbigt. Och precis som med allt annat jobbigt i mitt liv så lyckades jag förtränga den jobbiga känslan. Jag lyssnade på Tegan & Sara’s nya glada album, speciellt låten “I couldn’t be your friend” och det fungerade. Jag försökte njuta av alla små saker i livet som jag tyckte om, och undvek allt som kunde trigga igång de jobbiga minnena. Jag byggde upp mig själv, och lyckades faktiskt komma riktigt högt upp.

Den här våren har varit den gladaste perioden i mitt liv. Trots motgångar och jobbiga stunder har jag inte en enda gång fallit längst ner på botten, jag har inte tillåtit mig själv. Nu för tiden älskar jag de flesta sidorna hos mig själv. Jag vågar stå upp för mig själv och mina värderingar på ett sätt jag inte riktigt klarat av innan. Jag är lycklig oftare.

Men trots detta så vet jag ändå att jag inte har hanterat allt rätt. Man kan inte bara glömma bort att man mår dåligt, det fungerar inte så, även fast det håller ett tag. Jag är livrädd för att tappa bort mig igen, och falla rakt ner i allt det där som gör ont. Men jag kämpar på, och hoppas att jag kan undvika kraschen ett tag till.

Advertisements