Det känns annorlunda nu. Den där rastlösheten som lever i mig och  får mig att vrida och vända när jag ska sova på natten och får mig att gå med snabba steg när jag ska någonstans har ändrats. Inte försvunnit, men dämpats. Den har istället ersatts med något annat, något som jag inte är van vid.

Viljan att stå still. Att inte röra sig framåt. Att inte åka i en bil utan bromsar i hundra kilometer i timmen. Att låta allt vara som det är. Livet går för fort nu, och jag hinner inte riktigt med. Det är stora och långa steg som måste tas och jag känner mig inte redo. Helst vill jag stanna stanna kvar i tryggheten. Känna säkerheten i min tillvaro. Stå still på samma ställe, eller gå baklänges.

Jag vill stanna kvar i tryggheten ett tag till. Känna att jag vet svaret på alla frågor. Ha allt det bekanta runt omkring mig.

Det går inte, jag vet det. Allt förändras hela tiden. Men om jag kanske tar med mig en liten del av tryggheten ut i framtiden? Lite gammalt och bekant får blanda sig med det nya och okända. Inse att saker förändras till det bättre. Få mig själv att förstå att jag egentligen bara skapar en ny säker tillvaro.

Om inte annat så kommer säkert rastlösheten tillbaka och drar med mig ut i äventyret som kallas livet.

– Funderingar från en nittonårig människa
som snart ska flytta hemifrån

tumblr_mh0c0nXQE51rbl6kjo1_500_large

Advertisements