Category: Personligt

Kapitel av senaste året.

Sist jag skrev ordentligt hade jag precis slutat gymnasiet och stod med en miljon tankar om framtiden i mitt huvud. Nu är de där tankarna minnen som upplevts.

Sedan jag skrev sist har jag:

– Packat min kappsäck (eller mer typ, tre resväskor och flertalet IKEA-påsar) och flyttat till Oslo med mina fina vänner och kära retards Mandy och Rebblar.

– Skapat mig ett helt liv här.

IMG_4607

IMG_4583

– Bott i ett skitit kollektiv på Oslos främsta adress för knarklangare. Ett helt underbart ställe där råttorna gömmer sig bakom soptunnorna och weedlukten vilar tungt över innergården. Där disktravarna är meterhöga och brandlarmet väcker alla klockan halvt två på natten när någon steker korv. Ett ställe där det sitter en trevlig Göteborgare/halmstadare och spelar Håkan till allsång på innergården hela sommaren lång. Ett ställe där det flyttat in och ut hundratals ungdomar som blivit ens nära vänner och ett ställe där det är fest varje dag. Ett ställe där man ständigt hålls vaken av restaurangen 2 Kokkers värdelösa musik natten lång och aldrig vet om dagen avslutas med en basketmatch, nattpromenad eller gummibåtsfylla.

IMG_4614
IMG_5855
IMG_5179

– Jobbat. Typ mest hela tiden. På Lindex Karl Johan (gatan mellan slottet och Centralstationen) där jag varit undertöysansvarlig, vilket på svenska betyder att jag haft ansvar för deras underklädsavdelning. Vilket i stort sätt går ut på att vara snäll mot norska damer i alla åldrar iklädda BH:ar. Haha, eller nja. Men trivts har jag gjort i alla fall. Och så har jag jobbat extra på Espresso House, där jag improviserar ihop lattar och cappuccinos. Och är extremt trevlig och speedad eftersom jag inte klarar av att dricka ens en halv latte utan att gå på högvarv.

– Hittat kärleken i den finaste kille jag någonsin sett, David, en gotlänning som flyttat till fastlandet och även han, som av en slump, flyttat in två trappor ner i mitt skitna kollektiv. När man är kär och lycklig går tiden fort, och vi har redan hunnit vara tillsammans i över ett år. Ena dagen springer man upp och ner för trappor och bär täcken och kuddar, iklädd blommiga kalsonger och kängor, andra dagen har man tydligen lyckats flytta ihop. Så nu bor vi tillsammans i en etta (som jag lite optimistiskt vill kalla en tvåa). Det är i alla fall min första egna lägenhet. En helt underbar lägenhet där jag inte alls får plats med alla mina kläder eller böcker, men kan mata ankor som flyter förbi på vattnet utanför, så jag är nöjd ändå, även fast jag är rädd för fåglar.

IMG_0618

– Men framförallt har det här stället gett mig något alldeles speciellt. Jag har lärt känna en helt ny familj. En fin spretig familj med Apor där inte en enda människa är lik den andra. Men vi lyckades bo tillsammans över 16 personer och trivas så bra ihop att varje dag var den bästa man varit med om. Så många personer, från olika ställen i landet som levt helt skilda liv, lyckades hitta varandra och bli en familj. Vardagen med mina Apor är bland det bästa jag upplevt. Att ha en ”liten” mysfrukost på tio personer där någon lagar frukost, en glutenallergiker inte tål någonting och en tredje person är alldeles för bakis för att äta. Men samtidigt sitter vi där allihopa och bara trivs med varandra och tillvaron. Alla sjuka fester som slutat med konfetti i hela rummet, eller en stulen fåtölj eller en toasits utslängd genom fönstret på fjärde våningen. Alla underbara människor som man delat sitt liv med. Att sitta uppe helt nykter och diskutera kommunism klockan halv sex på morgonen. Eller att klättra upp på tak lite här och var. Eller bli avbruten mitt i en fest av poliser med plexiglassköldar. Eller alla gånger vi bara köpte en vinbox var och såg vart kvällen tog oss. Eller ha ett longboard-race på Brugata, liggandes på mage på brädan, precis när stammisbarernas uteserveringar öppnat. Minnena är oändliga och så fina med den familj som känner mig allra bäst.

IMG_5402 copy

IMG_5119 copy

IMG_2152

IMG_4527 copyIMG_4503 copy

IMG_7175 copy

IMG_3893

Under mitt senaste år har jag också hunnit med: oklara indiska modeaftonar (där det finns gratis mat och bubbel!), träffa och bo med en Crazy Cat Lady (som kidnappat en katt på riktigt), vurpat på longboard och kommit sönderslagen till jobbet dagen därpå, oändliga nattliga promenader till mitt vattenfall i Lökka, blivit utslängd från en konsert (för att jag varit för lugn) och åkt hem i kundvagn, varit i Thailand på pensionärssemester och blivit buddys med en dövstum majskolvsgubbe, jagat Amanda runt hela mataffären med en fisk i högsta hugg, suttit och pussats uppe i ett träd över en å, blivit förolämpad på stockholmska av en skåning, att spilla varm choklad på en hundvalp jag mötte i en park, jobba några 15-timmarspass, mycket parkhäng med sushi eller pizzor med flugor på i Sofienbergsparken, bo i ett rum med så mycket kläder på golvet att det kunde ligga ett lik där utan att man skulle märka det, stått och gråtit på en tågstation då två kära vänner åkt till Australien och skrattat fem minuter senare då en annan vän kommer springande i pyjamas.

Minnena är oändliga. Och så fina. Och ibland trista. Typ så som livet är.

Advertisements

Ibland kan man beskriva ett och ett halvt år utan att berätta någonting alls.

Ibland så lyckas vardagen vara så intressant så att varje dag blir ett litet äventyr. Ibland så kan man vara helt upptagen med att göra ingenting alls. Ibland så tickar klockan iväg så snabbt att din morgon helt plötsligt är kväll. Ibland så snubblar man och ramlar på helt rätt ställe. Ibland så försover man sig men orkar ändå inte gå upp. Ibland så kan ett steg i fel riktning vara första steget i rätt riktning. Ibland så kan sättet du levde din gårdag på vara tusen mil ifrån morgondagen. Ibland så vägrar man röra sig en millimeter. Ibland så kan hela ditt liv ändras på en sekund eller ett år eller en evighet.

Man vet aldrig riktigt. För ibland så kan livet svänga åt helt motsatta hållet än du planerade.

Senaste ett och ett halvt året av mitt liv så har livet svängt, gjort volter, stannat och gått extremt fort. Det har bytt trygghet, hus och familj. Jag har tappat bort lite av den där personen jag brukade vara, hittat lite mer av personen jag kommer att bli och upptäckt att allt alltid kommer att förändras.

Det är förändringarna som gör att vi lever, det tror jag på. Och på samma sätt som tiden går, som dagarna blir ljusare och träden får löv på grenarna så måste även vi ständigt ändras. Ändra humör, utseende, känslor, tankar och uppfattningar. Det är upplevelser som skapar människor, och upplevelser har jag fått många av.

Och det är säkert därför jag känt en dragningskraft till orden så länge nu. Jag vill skriva för att minnas den jag en gång var och livet så som det kändes, då innan den där volten. Så jag tänkte börja formulera ord, meningar och stycken igen. Med texter och bilder vill jag fånga mina upplevelser och tankar och känslor så att jag inte glömmer bort dem. Ni är välkomna ni med, till att ta en liten tjuvtitt in i mitt liv.

___
Se det här som att jag är tillbaka på min helt okända blogg efter en bloggpaus på ett och ett halvt år. Förhoppningsvis ska det bli lite mer frekvent uppdatering nu, för jag har en miljon ord jag måste få ur mig.  Läs gärna igenom arkivet men tänk på att allt skrivet där skrevs för längesedan. Kärlek och respekt!

När världen rör sig för fort

Det känns annorlunda nu. Den där rastlösheten som lever i mig och  får mig att vrida och vända när jag ska sova på natten och får mig att gå med snabba steg när jag ska någonstans har ändrats. Inte försvunnit, men dämpats. Den har istället ersatts med något annat, något som jag inte är van vid.

Viljan att stå still. Att inte röra sig framåt. Att inte åka i en bil utan bromsar i hundra kilometer i timmen. Att låta allt vara som det är. Livet går för fort nu, och jag hinner inte riktigt med. Det är stora och långa steg som måste tas och jag känner mig inte redo. Helst vill jag stanna stanna kvar i tryggheten. Känna säkerheten i min tillvaro. Stå still på samma ställe, eller gå baklänges.

Jag vill stanna kvar i tryggheten ett tag till. Känna att jag vet svaret på alla frågor. Ha allt det bekanta runt omkring mig.

Det går inte, jag vet det. Allt förändras hela tiden. Men om jag kanske tar med mig en liten del av tryggheten ut i framtiden? Lite gammalt och bekant får blanda sig med det nya och okända. Inse att saker förändras till det bättre. Få mig själv att förstå att jag egentligen bara skapar en ny säker tillvaro.

Om inte annat så kommer säkert rastlösheten tillbaka och drar med mig ut i äventyret som kallas livet.

– Funderingar från en nittonårig människa
som snart ska flytta hemifrån

tumblr_mh0c0nXQE51rbl6kjo1_500_large

Om att må bra fastän man mår dåligt.

Den 31 januari kraschade jag totalt. Det var på riktigt den värsta dagen i mitt liv. Jag bråkade med min bästa vän. Eller hon bråkade med mig, om man nu ska se det så. Hon kom i alla fall fram till att det vore bäst att säga upp vår vänskap och det tog hårt på mig. Det hela berodde på att jag är sämst i världen på att dela med mig av mina känslor, har skrivit om det innan. Här är några stycken ur min dagbok från den tiden. Vart enda ord jag läser ger mig fortfarande kalla kårar.
_____________________________________________

Det är dags för rond två, för att utdela det slutgiltiga slaget, det som slår omkull motståndaren helt.  Jag sitter ner och gråter, säger förlåt tusen gånger. Allt går runt i mitt huvud och efter ett tag vet jag inte vad jag ber om ursäkt för. För att jag är jag? Kan hon förlåta det? Jag vet inte, men allt jag vill är att hon ska förstå mig. Det gör hon inte. Hon står upp och är arg och hotfull. Gång på gång slår hon, utan att faktiskt slå. Och det gör ont, riktigt ont. När en person man älskar väl bestämt sig för att såra en, då kan det gå hur djupt som helst. Andra försöker lägga sig i, medla fred, men misslyckas. Det är för många förtryckta känslor inblandade. Hon exploderar och jag kraschar. Det går inte att stoppa när det väl börjat, det är för starkt.  […] Det senaste dygnet har min kropp gått igenom alla känslor jag känner till. Förtvivlan, hopplöshet, övergivenhet, uppgivenhet, lättnad, glädje, frustration, förälskelse, rädsla, ångest, tacksamhet, skuld, tvivel och trötthet. Nu är jag arg.

Arg för att jag inte vet varför det inte går att acceptera mig som jag är. Arg för att skulden läggs på mig, för att jag är annorlunda och inte passar in i de ramar som sätts upp. Arg för att jag blir övergiven och känner mig utanför. Arg för att jag verkligen inte kan förstå varför hon är arg på mig. Arg för att jag accepterar den här skiten och fortfarande vill vara hennes vän. Arg för att allt jag kan göra är att vänta på att bli omtyckt Arg för att det gör ont att tycka om någon. Arg för att jag är nöjd med mig själv men alla andra verkar ha ett jävla problem med vem jag är.
______________________________________________________

Jag var hur som helst riktigt nere på botten efter det där. Det självförtroendet jag jag haft hade helt krossats och försvunnit. Jag kände mig värdelös och oälskad, samtidigt som jag fick mer stöd än någonsin från oväntade håll. I en dryg vecka gick jag omkring sådär känslokallt, kände ingenting samtidigt som allt gjorde så jävla ont hela tiden. Finns en textrad i en låt av Jack’s Mannequin som går “Memories like bullets, they fired at me from a gun” och exakt så kändes det. Vart enda minne jag hade med vännen skar i hjärtat varje gång jag kom att tänka på det. Jag grät mest hela tiden. Behövde ständigt ta pauser från vardagen bara för att jag inte klarade av att vara glad.

Men sedan hände något. Jag orkade inte heller vara ledsen längre, och en morgon vaknade jag med solen i ögonen och bestämde mig för att jag skulle sluta gråta. Jag ville inte må dåligt längre, det var för jobbigt. Och precis som med allt annat jobbigt i mitt liv så lyckades jag förtränga den jobbiga känslan. Jag lyssnade på Tegan & Sara’s nya glada album, speciellt låten “I couldn’t be your friend” och det fungerade. Jag försökte njuta av alla små saker i livet som jag tyckte om, och undvek allt som kunde trigga igång de jobbiga minnena. Jag byggde upp mig själv, och lyckades faktiskt komma riktigt högt upp.

Den här våren har varit den gladaste perioden i mitt liv. Trots motgångar och jobbiga stunder har jag inte en enda gång fallit längst ner på botten, jag har inte tillåtit mig själv. Nu för tiden älskar jag de flesta sidorna hos mig själv. Jag vågar stå upp för mig själv och mina värderingar på ett sätt jag inte riktigt klarat av innan. Jag är lycklig oftare.

Men trots detta så vet jag ändå att jag inte har hanterat allt rätt. Man kan inte bara glömma bort att man mår dåligt, det fungerar inte så, även fast det håller ett tag. Jag är livrädd för att tappa bort mig igen, och falla rakt ner i allt det där som gör ont. Men jag kämpar på, och hoppas att jag kan undvika kraschen ett tag till.

Hollywood Dreams – ingenting

Tänker nu skriva ett helt inlägg om en låt. Det är en melodi och några väl valda ord satta i meningar och sjungna av en sångare med lite halvdålig röst.  Men det är så mycket mer än så. Den här låten betyder så fruktansvärt mycket för mig. Är säker på att majoriteten av människorna som hör den inte riktigt känner igen sig, men mig träffade den precis. Lyssna på den på Spotify, tror inte ens den finns på youtube.

Aldrig innan har någon beskrivit mina känslor så väl som de görs i den låten. Jag kan inte räkna antalet gånger den fått mig att gråta, hur många gånger den fått mig att hulka utan att kunna andas, hur många gånger den har fått mig att få panik, hur många gånger den fått mig att inse att jag är ledsen och hur många gånger den fått mig att förstå att jag inte är ensam att känna som jag känner. Antagligen hundra gånger.

Den har exakt fångat känslorna som jag känner så ofta men desperat försöker förtränga. Att försöka vara glad och lättsam utåt, att känna sig så fullständigt rastlös att det gör ont i kroppen, att sträva efter omöjliga mål men inte riktigt våga kämpa och att aldrig, aldrig någonsin kunna släppa in folk i sitt liv.

”Älskling spring, låt ingen komma in
De lägger stenar på din själ
Du kommer drunkna om du stannar kvar här”

Det är en sådan sång som ger mig rysningar varje gång jag hör de första sekunderna av inledningen, trots att jag hört den tusen gånger. En sång som på en sekund kan få mig att uppleva all ångest och sorg jag någonsin känt.

Vet inte om den har hjälpt mig till det bättre egentligen. Jag vet bara att den behövdes och att låten var viktig. Den är fortfarande viktig.

Duktiga flickors undergång

”Ni tjejer måste ta mer plats i klassen, ni får inte låta killarna köra över er helt” säger min högstadielärare förmanande till oss, en grupp tjejer i trettonårsåldern som nyss blivit trakasserade av några jämnåriga killar i klassen. Vi kollar lite uppgivet på varandra, för det här är inget nytt.

Vi vet att vi borde lyssna, för varje dag gör dessa killar våra liv till helveten. Vi går omkring och är livrädda för en nedlåtande kommentar som kommer få de värsta killarna att skratta hånfullt och våra närmsta vänner att fnissa pliktskyldigt, bara för att få slippa nästa pik. Vi vet att nästa gång vi går in i idrottshallen kommer en fotboll sparkas med den största möjliga kraften en fotbollsspelare kan uppbåda rakt mot den mest bollrädda tjejen i klassen och få henne att hyperventilera och gråta av rädsla. Varje dag blir vi tillsagda att hålla käften, att vi är för tjocka, att vi ser ut som råttor och att ingen tycker om oss. Vi vet att de kommer att finna varje människas svaga punkt, de där komplexen som ger oss riktig ångest, och sedan såra oss mer än vi trodde var möjligt.

Och hur känner vi? Vi känner att all glädje i vår kropp rinner ur oss, att vi får ett en klump i halsen och att någon river sönder vår självbild lika lätt som de river sönder ett papper. Vi känner oss förnedrade och vi känner oss skamfyllda. Vi kommer att älta det här i flera dagar, och slutligen till och med undra om vi faktiskt är tjocka, fula och hatade av alla.

Och hur reagerar vi? Vi ignorerar killen, tittar kanske åt ett annat håll och går snabbt därifrån. Vi säger inte ens något till våra närmsta vänner, för de vet redan att det bara är till att acceptera läget. Och det skäms vi för. Vi säger faktiskt aldrig ifrån. För alla vet ju att det inte går att käfta emot dessa killar, ens liv blir bara värre då.

De skriker, springer omkring och ställer till kaos. Vi pratar tyst, sitter stilla och ställer inte till med mycket oväsen. För om vi inte märks så kanske vi slipper bli utsatta.

Vi vet att vi borde lyssna på vår lärare, men vi har inte självkänslan för att stå upp för oss själva, den har de tagit ifrån oss för länge sedan. De bryter ner oss varje dag och vår personlighet kvävs lite mer varje gång vi kommer till skolan på morgonen.

Varför kämpar vi inte? Varför står vi inte upp för oss själva? Varför skriker vi inte någon vidrig komentar tillbaka? Varför ger vi inte bara den där uppkäftiga killen en smäll? Eller i alla fall ge honom fingret?

Jo, för vi har så länge vi kan komma ihåg lärt oss att vända andra kinden till. Vi har lärt oss att det är fult att slåss och svära, det är inget som fina flickor ska göra. Vi har lärt oss att vi helst ska vara tysta och inte ställa till med bråk. Vi ska vara förståndiga och flitiga. Och helst ska vi se söta ut under tiden. Det är det samhället säger till och att göra, för det är så Duktiga flickor beter sig. Och alla Duktiga flickor vill leva upp till förväntningarna omgivningen har på dem.

Det går några år, vi lär oss att leva med de ständiga pikarna. De svider nästan inte alls längre, nu när man håller alla på avstånd och släpper in varken känslor eller åsikter, positiva eller negativa. Vi växer upp lite till och lär oss att det finns vettiga människor som det går att lita på, människor som stöttar en. Vi tjejer lyckas tillsammans bygga upp varandras självförtroenden – vissa som mer skadade än andras. Det tar lång tid, men till slut börjar vi i alla fall intala oss att vi tror på oss själva. Vi börjar skratta högt. Vi börjar stå upp mot orättvisa lärare, och ibland även mot killarna. Vi börjar bli lite mer högljudda och lite mer lyckliga med oss själva. Vi tar plats och vi trivs med det.

Men någon dag när vi tjejer har det lite extra roligt och hojtar lite till varandra så säger en lärare ”Nu får ni hålla tyst. Ni hörs och syns hela tiden och ingen orkar med det. Ni får ta och lugna ner er, för ni börjar bete er som killarna”

Det var samma lärare som två år tidigare bett oss att ta mer plats.

Soyouthinkyoucansee | via Facebook

_____________________________________________________

Fick inspiration från det här grymt bra skrivna inlägget på Hej Blekk och även ett inlägg på bloggen Blommig Tekopp. Ibland tänker man efter, och inser att det finns så många händelser i livet som påverkat en mer än vad man tror. Jag har lärt mig att ifrågasätta, att stå på mig och att inte låta någon nedvärdera mig, men det känns jobbigt att det är så många fler än jag som påverkats negativt av detta ständiga kravet på att man ska vara en Duktig flicka.

En studentdag

Ville vänta lite med att skriva om den där dagen, den där viktiga och underbara dagen. Att få lite perspektiv, lite tid att verkligen förstå vad som hände.
____

Klockan ringde okänsligt tidigt, och även fast jag vaknade med varma känslor i kroppen så visade klockan fortfarande 05.15, och det krävdes mycket för att öppna ögonen. Därefter var det champangefrukost. Det var mysigt. Och jag mötte förvånansvärt många störtfulla vänner. Men vi skålade och åt jordgubbar och kramades. Det var fint. Därpå följde den roligaste spårvagnsresan i mitt liv. Vet inte ens vad vi höll på med (förutom att skrika och sjunga och dricka champagne i PET-flaskor), men jag skrattade hela vägen. All kärlek till min klass som verkligen kan liva upp 16-bussen!

Innan utspringet stod vi i Polhems trappor. Fem våningar med glasfönster ut över havet och hamnen vi sett varje dag i tre år. En massa människor med blommor och studentplakat som fyllde vår älskade kaj. Och inomhus gick jag omkring i korridorerna och tittade på allt en sista gång. Skymtade alla de där fina ansiktena tillhörande folk jag sett i tre år men aldrig mer kommer att se. Där var hon man gick i franska med i ettan. Där är hon som sjunger så fint på alla julavslutningar. Där är den där killen man alltid tyckt varit väldigt snygg men aldrig förstått vilken klass han går i. Jag försökte att minnas allt. Försökte att inse att det här är sista gången.

I trapporna ökade volymen i takt med att klockan närmade sig ett. En bomb av lycka som snart detonerar, någon har redan tänt på stubinen. Det var ballonger och det var vita klänningar. Det var glitter och höga förhoppningar. Det var så mycket energi att allt bara fylldes av ett rus som inte går att beskriva. Alla var lyckliga och allt var så jävla fint just där. Är det något jag kommer att minnas hela mitt liv så är det just det.

Sedan detonerade bomben. Ute på ett flak inför alla våra vänner och släktingar sprack vi av lycka samtidigt som ballongerna flög till himlen och glittret singlade ner över oss. Där dansade, hoppade och skrek vi i total eufori. Världen var vår, och den såg underbar ut.

____

Min beskrivning slutar där. Kvällen följdes av flak, mottagning, förfest med en min favorit-samhällsklass och sedan världens bästa studentfest på Park Lane med alla mina underbara klasskompisar. Höll på att explodera på nytt när jag hörde Macklemore och Ryan Lewis “Can’t hold us” på dansgolvet. Eller gick loss till The Strokes med Kristine vid baren. Eller blev galen precis som vartenda annan människa till Håkans “Ramlar”. Det var en bra kväll. Jag var full. Jag hade tagit studenten. Och livet var sådär riktigt, riktigt underbart.

20130603-003826.jpg
Magdalena, jag och Sandra på champagnefrukosten på Avenyn.

20130603-004008.jpg
Madeleine, Adam och Tamara

20130603-004036.jpg
Pontus i klassrummet (för sista gången)

20130603-004133.jpg
Magdalena och jag precis innan utspringet

20130603-004200.jpg
Den där totala jävla euforin jag pratade om