”Ni tjejer måste ta mer plats i klassen, ni får inte låta killarna köra över er helt” säger min högstadielärare förmanande till oss, en grupp tjejer i trettonårsåldern som nyss blivit trakasserade av några jämnåriga killar i klassen. Vi kollar lite uppgivet på varandra, för det här är inget nytt.
Vi vet att vi borde lyssna, för varje dag gör dessa killar våra liv till helveten. Vi går omkring och är livrädda för en nedlåtande kommentar som kommer få de värsta killarna att skratta hånfullt och våra närmsta vänner att fnissa pliktskyldigt, bara för att få slippa nästa pik. Vi vet att nästa gång vi går in i idrottshallen kommer en fotboll sparkas med den största möjliga kraften en fotbollsspelare kan uppbåda rakt mot den mest bollrädda tjejen i klassen och få henne att hyperventilera och gråta av rädsla. Varje dag blir vi tillsagda att hålla käften, att vi är för tjocka, att vi ser ut som råttor och att ingen tycker om oss. Vi vet att de kommer att finna varje människas svaga punkt, de där komplexen som ger oss riktig ångest, och sedan såra oss mer än vi trodde var möjligt.
Och hur känner vi? Vi känner att all glädje i vår kropp rinner ur oss, att vi får ett en klump i halsen och att någon river sönder vår självbild lika lätt som de river sönder ett papper. Vi känner oss förnedrade och vi känner oss skamfyllda. Vi kommer att älta det här i flera dagar, och slutligen till och med undra om vi faktiskt är tjocka, fula och hatade av alla.
Och hur reagerar vi? Vi ignorerar killen, tittar kanske åt ett annat håll och går snabbt därifrån. Vi säger inte ens något till våra närmsta vänner, för de vet redan att det bara är till att acceptera läget. Och det skäms vi för. Vi säger faktiskt aldrig ifrån. För alla vet ju att det inte går att käfta emot dessa killar, ens liv blir bara värre då.
De skriker, springer omkring och ställer till kaos. Vi pratar tyst, sitter stilla och ställer inte till med mycket oväsen. För om vi inte märks så kanske vi slipper bli utsatta.
Vi vet att vi borde lyssna på vår lärare, men vi har inte självkänslan för att stå upp för oss själva, den har de tagit ifrån oss för länge sedan. De bryter ner oss varje dag och vår personlighet kvävs lite mer varje gång vi kommer till skolan på morgonen.
Varför kämpar vi inte? Varför står vi inte upp för oss själva? Varför skriker vi inte någon vidrig komentar tillbaka? Varför ger vi inte bara den där uppkäftiga killen en smäll? Eller i alla fall ge honom fingret?
Jo, för vi har så länge vi kan komma ihåg lärt oss att vända andra kinden till. Vi har lärt oss att det är fult att slåss och svära, det är inget som fina flickor ska göra. Vi har lärt oss att vi helst ska vara tysta och inte ställa till med bråk. Vi ska vara förståndiga och flitiga. Och helst ska vi se söta ut under tiden. Det är det samhället säger till och att göra, för det är så Duktiga flickor beter sig. Och alla Duktiga flickor vill leva upp till förväntningarna omgivningen har på dem.
Det går några år, vi lär oss att leva med de ständiga pikarna. De svider nästan inte alls längre, nu när man håller alla på avstånd och släpper in varken känslor eller åsikter, positiva eller negativa. Vi växer upp lite till och lär oss att det finns vettiga människor som det går att lita på, människor som stöttar en. Vi tjejer lyckas tillsammans bygga upp varandras självförtroenden – vissa som mer skadade än andras. Det tar lång tid, men till slut börjar vi i alla fall intala oss att vi tror på oss själva. Vi börjar skratta högt. Vi börjar stå upp mot orättvisa lärare, och ibland även mot killarna. Vi börjar bli lite mer högljudda och lite mer lyckliga med oss själva. Vi tar plats och vi trivs med det.
Men någon dag när vi tjejer har det lite extra roligt och hojtar lite till varandra så säger en lärare ”Nu får ni hålla tyst. Ni hörs och syns hela tiden och ingen orkar med det. Ni får ta och lugna ner er, för ni börjar bete er som killarna”
Det var samma lärare som två år tidigare bett oss att ta mer plats.
_____________________________________________________
Fick inspiration från det här grymt bra skrivna inlägget på Hej Blekk och även ett inlägg på bloggen Blommig Tekopp. Ibland tänker man efter, och inser att det finns så många händelser i livet som påverkat en mer än vad man tror. Jag har lärt mig att ifrågasätta, att stå på mig och att inte låta någon nedvärdera mig, men det känns jobbigt att det är så många fler än jag som påverkats negativt av detta ständiga kravet på att man ska vara en Duktig flicka.
Diana Antonia 