Category: Tankar och åsikter

Smiter till grannlandet

Hej människor!
Är osäker på om alla vet om mina höstplaner, så jag kan ju förtydliga lite efter förregårs ångest-post om framtiden.

Tanken är att jag flyttar till Oslo i Norge om en månad. Med mig tar jag mina vapendragare och kära retards Rebecka och Amanda, och vi tänkte leva i något sketet kollektiv där dammtussarna flödar och främmande människor äter upp våra flingor. Till vardags tänker jag jobba på antingen ett café eller en klädaffär (oroa er inte, jag har en fot inne alla redan!), och på helgerna tänkte jag dricka billig flaköl från Sverige. Och då vet jag att ni ställer er frågan “Varför ska hon flytta till Norge, kan inte stolpskottet göra det samma i Sverige?”

Well, här har vi min lilla förklaring till varför jag vill flytta till Oslo, formaterat i en fin liten lista:
– Jag vill flytta hemifrån
Mest av den simpla anledningen att jag måste börja ta lite ansvar för mig själv. Jag blir illa tvungen att lära mig laga mat för att inte svälta.

– Få en ny stad att upptäcka
Tänker det som miljöombyte light att flytta till ett land där i princip pratar svenska och spelar Gyllene Tider på radion.

– Jag vill jobba ihop lite pengar till en längre resa
Vet inte vart, när eller hur ännu. Men jag har mina idéer.

– Norska är mysigaste språket i världshistorien

– Vill ha lite äventyr, det gör inget att allt kommer att bli kaos
Ska jag vara ärlig så är det väl mest för att få lite variation i vardagen. Jag vill ha förändring! Vi får se hur länge jag stannar, jag har ingen aning och det känns förvånande skönt.

Så, där har vi några anledningar till varför jag ställer in siktet på grannlandet om en månad. Ångesten är borta och nu är jag mig mest pepp, det kommer att bli jävligt roligt!

Advertisements

När världen rör sig för fort

Det känns annorlunda nu. Den där rastlösheten som lever i mig och  får mig att vrida och vända när jag ska sova på natten och får mig att gå med snabba steg när jag ska någonstans har ändrats. Inte försvunnit, men dämpats. Den har istället ersatts med något annat, något som jag inte är van vid.

Viljan att stå still. Att inte röra sig framåt. Att inte åka i en bil utan bromsar i hundra kilometer i timmen. Att låta allt vara som det är. Livet går för fort nu, och jag hinner inte riktigt med. Det är stora och långa steg som måste tas och jag känner mig inte redo. Helst vill jag stanna stanna kvar i tryggheten. Känna säkerheten i min tillvaro. Stå still på samma ställe, eller gå baklänges.

Jag vill stanna kvar i tryggheten ett tag till. Känna att jag vet svaret på alla frågor. Ha allt det bekanta runt omkring mig.

Det går inte, jag vet det. Allt förändras hela tiden. Men om jag kanske tar med mig en liten del av tryggheten ut i framtiden? Lite gammalt och bekant får blanda sig med det nya och okända. Inse att saker förändras till det bättre. Få mig själv att förstå att jag egentligen bara skapar en ny säker tillvaro.

Om inte annat så kommer säkert rastlösheten tillbaka och drar med mig ut i äventyret som kallas livet.

– Funderingar från en nittonårig människa
som snart ska flytta hemifrån

tumblr_mh0c0nXQE51rbl6kjo1_500_large

Duktiga flickors undergång

”Ni tjejer måste ta mer plats i klassen, ni får inte låta killarna köra över er helt” säger min högstadielärare förmanande till oss, en grupp tjejer i trettonårsåldern som nyss blivit trakasserade av några jämnåriga killar i klassen. Vi kollar lite uppgivet på varandra, för det här är inget nytt.

Vi vet att vi borde lyssna, för varje dag gör dessa killar våra liv till helveten. Vi går omkring och är livrädda för en nedlåtande kommentar som kommer få de värsta killarna att skratta hånfullt och våra närmsta vänner att fnissa pliktskyldigt, bara för att få slippa nästa pik. Vi vet att nästa gång vi går in i idrottshallen kommer en fotboll sparkas med den största möjliga kraften en fotbollsspelare kan uppbåda rakt mot den mest bollrädda tjejen i klassen och få henne att hyperventilera och gråta av rädsla. Varje dag blir vi tillsagda att hålla käften, att vi är för tjocka, att vi ser ut som råttor och att ingen tycker om oss. Vi vet att de kommer att finna varje människas svaga punkt, de där komplexen som ger oss riktig ångest, och sedan såra oss mer än vi trodde var möjligt.

Och hur känner vi? Vi känner att all glädje i vår kropp rinner ur oss, att vi får ett en klump i halsen och att någon river sönder vår självbild lika lätt som de river sönder ett papper. Vi känner oss förnedrade och vi känner oss skamfyllda. Vi kommer att älta det här i flera dagar, och slutligen till och med undra om vi faktiskt är tjocka, fula och hatade av alla.

Och hur reagerar vi? Vi ignorerar killen, tittar kanske åt ett annat håll och går snabbt därifrån. Vi säger inte ens något till våra närmsta vänner, för de vet redan att det bara är till att acceptera läget. Och det skäms vi för. Vi säger faktiskt aldrig ifrån. För alla vet ju att det inte går att käfta emot dessa killar, ens liv blir bara värre då.

De skriker, springer omkring och ställer till kaos. Vi pratar tyst, sitter stilla och ställer inte till med mycket oväsen. För om vi inte märks så kanske vi slipper bli utsatta.

Vi vet att vi borde lyssna på vår lärare, men vi har inte självkänslan för att stå upp för oss själva, den har de tagit ifrån oss för länge sedan. De bryter ner oss varje dag och vår personlighet kvävs lite mer varje gång vi kommer till skolan på morgonen.

Varför kämpar vi inte? Varför står vi inte upp för oss själva? Varför skriker vi inte någon vidrig komentar tillbaka? Varför ger vi inte bara den där uppkäftiga killen en smäll? Eller i alla fall ge honom fingret?

Jo, för vi har så länge vi kan komma ihåg lärt oss att vända andra kinden till. Vi har lärt oss att det är fult att slåss och svära, det är inget som fina flickor ska göra. Vi har lärt oss att vi helst ska vara tysta och inte ställa till med bråk. Vi ska vara förståndiga och flitiga. Och helst ska vi se söta ut under tiden. Det är det samhället säger till och att göra, för det är så Duktiga flickor beter sig. Och alla Duktiga flickor vill leva upp till förväntningarna omgivningen har på dem.

Det går några år, vi lär oss att leva med de ständiga pikarna. De svider nästan inte alls längre, nu när man håller alla på avstånd och släpper in varken känslor eller åsikter, positiva eller negativa. Vi växer upp lite till och lär oss att det finns vettiga människor som det går att lita på, människor som stöttar en. Vi tjejer lyckas tillsammans bygga upp varandras självförtroenden – vissa som mer skadade än andras. Det tar lång tid, men till slut börjar vi i alla fall intala oss att vi tror på oss själva. Vi börjar skratta högt. Vi börjar stå upp mot orättvisa lärare, och ibland även mot killarna. Vi börjar bli lite mer högljudda och lite mer lyckliga med oss själva. Vi tar plats och vi trivs med det.

Men någon dag när vi tjejer har det lite extra roligt och hojtar lite till varandra så säger en lärare ”Nu får ni hålla tyst. Ni hörs och syns hela tiden och ingen orkar med det. Ni får ta och lugna ner er, för ni börjar bete er som killarna”

Det var samma lärare som två år tidigare bett oss att ta mer plats.

Soyouthinkyoucansee | via Facebook

_____________________________________________________

Fick inspiration från det här grymt bra skrivna inlägget på Hej Blekk och även ett inlägg på bloggen Blommig Tekopp. Ibland tänker man efter, och inser att det finns så många händelser i livet som påverkat en mer än vad man tror. Jag har lärt mig att ifrågasätta, att stå på mig och att inte låta någon nedvärdera mig, men det känns jobbigt att det är så många fler än jag som påverkats negativt av detta ständiga kravet på att man ska vara en Duktig flicka.

En studentdag

Ville vänta lite med att skriva om den där dagen, den där viktiga och underbara dagen. Att få lite perspektiv, lite tid att verkligen förstå vad som hände.
____

Klockan ringde okänsligt tidigt, och även fast jag vaknade med varma känslor i kroppen så visade klockan fortfarande 05.15, och det krävdes mycket för att öppna ögonen. Därefter var det champangefrukost. Det var mysigt. Och jag mötte förvånansvärt många störtfulla vänner. Men vi skålade och åt jordgubbar och kramades. Det var fint. Därpå följde den roligaste spårvagnsresan i mitt liv. Vet inte ens vad vi höll på med (förutom att skrika och sjunga och dricka champagne i PET-flaskor), men jag skrattade hela vägen. All kärlek till min klass som verkligen kan liva upp 16-bussen!

Innan utspringet stod vi i Polhems trappor. Fem våningar med glasfönster ut över havet och hamnen vi sett varje dag i tre år. En massa människor med blommor och studentplakat som fyllde vår älskade kaj. Och inomhus gick jag omkring i korridorerna och tittade på allt en sista gång. Skymtade alla de där fina ansiktena tillhörande folk jag sett i tre år men aldrig mer kommer att se. Där var hon man gick i franska med i ettan. Där är hon som sjunger så fint på alla julavslutningar. Där är den där killen man alltid tyckt varit väldigt snygg men aldrig förstått vilken klass han går i. Jag försökte att minnas allt. Försökte att inse att det här är sista gången.

I trapporna ökade volymen i takt med att klockan närmade sig ett. En bomb av lycka som snart detonerar, någon har redan tänt på stubinen. Det var ballonger och det var vita klänningar. Det var glitter och höga förhoppningar. Det var så mycket energi att allt bara fylldes av ett rus som inte går att beskriva. Alla var lyckliga och allt var så jävla fint just där. Är det något jag kommer att minnas hela mitt liv så är det just det.

Sedan detonerade bomben. Ute på ett flak inför alla våra vänner och släktingar sprack vi av lycka samtidigt som ballongerna flög till himlen och glittret singlade ner över oss. Där dansade, hoppade och skrek vi i total eufori. Världen var vår, och den såg underbar ut.

____

Min beskrivning slutar där. Kvällen följdes av flak, mottagning, förfest med en min favorit-samhällsklass och sedan världens bästa studentfest på Park Lane med alla mina underbara klasskompisar. Höll på att explodera på nytt när jag hörde Macklemore och Ryan Lewis “Can’t hold us” på dansgolvet. Eller gick loss till The Strokes med Kristine vid baren. Eller blev galen precis som vartenda annan människa till Håkans “Ramlar”. Det var en bra kväll. Jag var full. Jag hade tagit studenten. Och livet var sådär riktigt, riktigt underbart.

20130603-003826.jpg
Magdalena, jag och Sandra på champagnefrukosten på Avenyn.

20130603-004008.jpg
Madeleine, Adam och Tamara

20130603-004036.jpg
Pontus i klassrummet (för sista gången)

20130603-004133.jpg
Magdalena och jag precis innan utspringet

20130603-004200.jpg
Den där totala jävla euforin jag pratade om

Studenten

Tretton år. Så länge har jag gått i skolan. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Jag har fått vänner, pluggat hundratals timmar, varit stressad, fått favoritlärare, bråkat med andra lärare, gått och klagat hos rektorn, kämpat allt jag kan för att få det där betyget, lärt mig massa viktigt, misslyckats att lära mig massa viktigt, stannat uppe hela natten och byggt hus eller schack och kommit till skolan dagen efter som en zombie, spelat mobilspel på kemilektionerna, åkt iväg på olika resor, gråtit av all press, struntat i allt och skrattat så jag inte kunnat andas åt alla internskämt.

Det är svårt att förstå att den delen av livet nu är över. Imorgon tar jag studenten. Jag ska dricka champagne, äta jordgubbar och stå och hoppa på ett flak. Jag ska ha en vit spetsdröm till klänning och en studentmössa som snabbt kommer att bli smutsig. Jag ska skrika, jag ska sjunga och jag ska vara lycklig. Det kommer att bli en fin dag.

Den försvunna bästa vännen återvänder

Och så var hon hemma. Efter månader av längtan, korta skype-samtal och en ständig saknad av vännen som betyder mest så står hon bara där, rakt framför mig på Centralstationen. Sliten, trött och jetlaggad, men på något sätt lyser hon ändå lite extra där i solen. Människan som för ett år sedan satte foten på främmande gator och hälsade på nya människor på Alaska, har nu sagt hejdå till de gatorna och människorna som blivit hennes nya vardag och återvänt till livet i Sverige hon levt de senaste 18 åren. Och jag kunde inte vara mer lycklig för den saken.

Jag beundrar henne så otroligt mycket för att hon klarat sig igenom denna annorlunda, jobbiga och självklart roliga upplevelse. Hon är så stark som hela tiden varit öppen för allt och hanterat alla motgångar. Men det är skönt att ha henne hemma. Att kunna ringa henne och skrika “Vad händer bror?!” flera gånger om dagen. Att kunna ses varje dag. Att se henne och Sarah sitta och prata i min soffa. Att sova tillsammans och bli armbågad i ansiktet (hehe). Att kunna prata ordentligt. Allt känns sådär rätt igen.

Tack Cecilia för att du finns!

Känslor på insidan

Jag funderade lite efter att jag skrivit om att jag saknar Cecilia och insåg att jag inte ens berättat för mina vänner hur mycket jag saknar henne. Det är komplicerat det där, att våga dela med sig av sitt liv. Men jag ska försöka förklara lite varför jag stänger inne det mesta. Vet inte om något kommer att bli klarare för jag vet knappt själv svaret på frågan, men det är skönt att skriva av sig, känner på mig att det kommer gå djupt nu.

Förevigt inkapabel att hantera känslor. Ja, det är jag. Värst har jag för att prata med andra om dem. Jag gråter inte inför folk, jag säger inte till folk att jag är ledsen, jag vill helst inte bråka med någon och jag vågar definitivt inte få starka känslor för någon. Det är för jobbigt, det gör för ont. Att blanda in andra i mina problem kommer jag förmodligen aldrig vara bekväm med.

Min familj och mina vänner påpekar det gång på gång. Jag har på riktigt fått komentaren ”Diana, du är som en tegelvägg”. Den sved ganska ordentligt. Det är ju inte så att jag SAKNAR känslor, det gör ont när någon sårar mig. Men att visa sig svag eller ledsen inför andra fungerar inte för mig. Misslyckanden och motgångar hanterar jag helst själv. Eller ja, att hantera jobbiga saker är inte riktigt min grej det heller. För mig handlar mest om att förtränga dem, försöka förinta alla tankar och låtsas att jag mår bra. Vilket fungerar för stunden men förr eller senare bryter man ihop. Kanske inte världens mest lysande idé det heller.

Min bästa vän, Minna som jag känt i 9 år berättade att hon såg mig gråta för första gången för några veckor sedan. Vi har alltså varit vänner i nio år utan att jag har gråtit inför henne, en enda gång. Själv kan jag inte ens räkna hur många gånger hon gråtit sedan i somras. Men människor är väldigt olika. Vissa släpper ut allt och vissa stänger det inne.

Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde innefatta alla i sitt liv. Som utan att skämmas eller må dåligt kunna berätta om varför jag är ledsen. För jag tror man mår bättre av det. Att slippa bära på något jobbigt själv och att ha fina vänner som löser problemen åt en. Jag anstränger mig verkligen för att berätta saker, försöker tvinga fram det. Men jag upplever alltid samma känsla: Varför skulle någon bry sig om mina problem?
Det handlar dels om en rädsla för att misslyckas, jag skäms när jag mår dåligt, och det känns ännu värre när andra känner till mina problem, och dels om en rädsla för att höra kritik: jag vill inte att andra ska döma mig.

Men det är helt logiskt att mina vänner känner sig utestängda ur mitt liv, för det är exakt vad jag gör, även fast jag inte menar det. Och det är också logiskt jag ofta känner mig ensam och missförstådd eftersom jag aldrig berättar vad som är fel. Jag har ingen aning om vad lösningen på problemet är, men jag kämpar på. Och förhoppningsvis kommer jag lära mig något på vägen.